Mamma till Wilma

Fick ett roligt samtal igår av min kära mamma, men jag svarade inte för jag hade på ljudlöst o låg i badet så jag ringde upp henne så fort jag hade sett att hon hade ringt o de första hon säger till mig när hon svarade de är: Varför svarar du aldrig när jag ringer! Men hallå, de kanske finns en jäklig bra anledning till de. Så berättade hon att hon hade hamnat i knipa o trodde att jag/vi skulle hjälpa henne med de.. men de tänker ja inte göra längre.. Har hon ställt till det för sig själv så är de ju hennes problem att ordna upp de för om vi har problem o behöver hennes hjälp så ställer ju inte hon upp på oss direkt. Hon tänker bara på sig själv o de hatar ja! Känner mig inte som hennes dotter längre utan mer som hennes jävla bank..Ska de behöva vara så?? Vet ej hur jag ska kunna ta mig ur skiten o verkligen få henne att förstå så här är de o såhär har de varit i många många år!

Frågan e om hon någonsin kommer att förstå vad jag har gått igenom alla dess år med henne?

Tack o lov så har jag en familj som stöttar mig o finns där för mig o de är jag evigt tacksam över..Utan dom så hade jag aldrig klarat av detta<3 Ni är de bästa som har hänt mig!

//Emma