Har länge undrar om jag inte blev förväxlad på BB när jag föddes. Jag & mamma går verkligen inte ihop överhuvudtaget, ringer inte jag henne o hör hur de är med henne så får jag skit för de sen, men varför ska jag ringa o höra hur det är med henne när hon inte ringer till mig??? Ska de vara så? Jag har fått lära mig att ens föräldrar ska ställa upp på sina barn om dom får problem lr så men sådan hjälp får inte jag av min mamma utan de har blivit så att jag har fått vara mamma till min mamma o de har jag fått vara ända sen jag var 12 år gammal:O Önskar att min mamma kunde stötta mig i saker som jag gör men hon vill bara att de ska handla om henne hela tiden o de orkar man inte lyssna på hur länge som helst. Kan hon inte fatta att jag har ett eget liv o en familj att ta hand om nu, så jag kan inte ge henne pengar så fort hon inte har några, så vi får ljuga för henne varje gång som hon ringer o ber oss om pengar o så ska man inte behöva hålla på med. Även fast de är så mellan mig o min mamma så har känner jag ett tvång att ringa till henne o vara artig o höra hur de är med henne men ändå så vet jag vad samtalet kommer att gå ut på tyvärr. Hennes jävla sjukdomar som hon har (tror hon) o sen att hon inte har några pengar kvar o då ska jag säga de att hon får pengar den 19:e varje månad samma som va jag får o 3 dagar senare så är hennes pengar totalt slut:O Så nu förstår ni säkert lite av hur min o mammas relation är.... Hur ska jag orka stå emot henne o säga vad jag verkligen tycker o tänker om henne?? Kommer de någonsin att hända? Borde jag ha sagt ifrån för länge sen JA, men jag har inte kunnat tyvärr:( Jag älskar henne men ändå så känns de som att jag hatar henne innerst inne:/ Sluta upp med att beklaga dig hela tiden mamma vi orkar inte lyssna på de om o om igen.
